Imam Abul Qasim al-Qushayri (d. 465 H)

[b Profil]

Imam
(d. 465 H) raDiya Alah ´anhu

A muhaddith who transmitted hadith to pupils by the thousands in Naysabur, in which he fought the Mu`tazila until he flew to Mecca to protect his life, al-Qushayri was the student of the great Sufi shaykh Abu `Ali al-Daqqaq. He was also a mufassir who wrote a complete commentary of the Qur'an entitled Lata'if al-isharat bi tafsir al-Qur'an (The subtleties and allusions in the commentary of the Qur'an).

His most famous work, however, is his Risala ila al-sufiyya or Epistle to the Sufis, which is one of the early complete manuals of the science of tasawwuf, together with Abu Nasr al-Sarraj's (d. 378) Kitab al-luma` (Book of lights), Abu Talib al-Makki's (d. 386) Qut al-qulub fi mu`amalat al-mahbub wa wasf tariq al-murid ila maqam al-tawhid (The nourishment of hearts in dealing with the Beloved and the description of the seeker's way to the station of declaring oneness), Abu Bakr al-Kalabadhi's (d. 391) al-Ta`arruf li madhhab ahl al-tasawwuf (Defining the school of the People of Self-purification), and `Abd al-Rahman al-Sulami's (d. 411) Tabaqat al-sufiyya (Biographical layers of the Sufis).

Source: http://www.sunnah.org/tasawwuf/scholar12.htm

[b Profil]

av Göran Ogén
http://www.ogen.se/sufiskatexter/04_qus ... ameset.htm

1. Al-Qushayrī (376/986–465/1072(2)) var inte någon originell, nyskapande, omdanande eller excentrisk sufier, ej heller fick han någon skolbildande anhängarskara eller blev någon känd ordensgrundare (det finns således ingen qushayrīya-orden). Nej, han har fått sin givna plats inom sufismen först och främst genom den av alla sufiska skrifter kanske mest vitt spridda och med hans namn intimt förknippade, nämligen al-Risāla al-qushayrīya, eller kort och gott al-Risāla. Ingen som studerat den klassiska sufismens blomstringsperiod (200/700-500/1000) torde ha kunnat undgå att notera detta författarnamn jämte de fyra andra i religionshistorieböckerna oftast förekommande namnen från denna tid: al-Sarrādj (d. 378/988), al-Kalābādhī (d. 380/990 el. 384/994), al-Sulamī (d. 412/1021) och al-Hudjwīrī (d. mellan 465-69/1072-77) – författare som var och en på sitt speciella sätt(3) sökt fånga och presentera det väsentliga av sufismen med syfte att harmonisera den med de av teologer och rättslärda sanktionerade formerna av islam och vinna deras gillande både vad gäller teori och praktik. Al-Qushayrīs Risāla betraktas allmänt(4) som en framgångsrik syntes av dessa "förlagor" och han själv som primus inter pares i denna författarskara. Slutresultatet är en anpassad bild av sufismen från dess vid slutfasen av denna tid godtagbara och allmänt accepterade utformning, där de mer extrema formerna av (extatisk) berusning (sukr "druckenhet, rus") saknas, vilka inte desto mindre fortsatte existera parallellt med denna form - till den [av Gud uppenbarade] religiösa lagen (sharīca) sammanjämkade nyktra formen - av sufism.

2. En ordagrann översättning av titeln »al-Risāla» – förvisso »missvisande för dess omfattning»(5) – som al-Qushayrī modest betitlade sitt bidrag till denna ortodoxeringsprocess skulle kunna lyda »Det qushayriska utskicket/brevet» eller »Den qushayriska (rund-)skrivelsen», om det inte vore för det faktum att det alltså är en voluminös skrift uppbyggd av fem delar: en kortare inledning, tre omfattande huvuddelar och en längre avslutning. Den arabiska utgåvan från 1970 uppgår till 844 sidor(6) – alltså knappast vad vi menar med "utskick/brev/skrivelse" ens i den utvidgade betydelsen av "rundskrivelse" eller "cirkulär(-brev)"! Kanske hade titeln bäst lämnats oöversatt, men jag har ändå valt att försvenska den till Sufismen i sammandrag(7), i det att den ger en god överblick över och inblick i det mesta som innefattas under begreppet "sansad" sufism (ofta karakteriserad genom ordet sahw (klarhet, nykterhet, sans) – motsatsen till sukr (rus, berusning, sanslöshet) som används om den "sanslösa" sufismen) – för tiden från 700- och fram till 1000-talet, slutfasen av den klassiska sufismens blomstringsperiod.

3. Al-Risāla, i vilken al-Qushayrī flitigt citerar ur sina föregångares verk, främst ur al-Sarrādjs och al-Sulamīs skrifter, anses ha tillkommit år 437/1045 eller däromkring och består av följande fem sektioner: (1) en inledande del (muqaddimat al-mu´allif); (2) en sektion (bāb fī dhikr mashāyikh hādhihi 'l-tarīqa) som skildrar åttiotre namnkunniga sufiska mästares liv, från Ibrāhīm Ibn Adham (d. 160/776) och fram till al-Rūdhabārī (d. 322/934); (3) ett avsnitt (bāb fī tafsīr alfāzh tadūru bayna hādhihi 'l-tā´ifa) som förklarar och analyserar fyrtioåtta nyckeltermer (i senare sufism s.k. istilāhāt eller termini technici) uppdelade i tjugoåtta(8) grupper, av vital betydelse för att kunna förstå och tillägna sig sufismen; (4) ett lika viktigt avsnitt som avhandlar femtioen(9) andliga stadier (maqāmāt) och mystika tillstånd (ahwāl); (5) en avslutande del (al-wasīya li'l-murīdīn) som återger al-Qushayrīs andliga testamente i form av goda råd på vägen till efterföljande sufigenerationer, vilka alltså i snart tusen fört mästarens intentioner vidare. Jag har här valt att först publicera del två – »Sufimästare» – mot bakgrund av att den ger en balanserad och åskådlig översikt över sufismens äldsta historia utifrån sufismens eget perspektiv och skildrar några av dess mest kända och betydelsefulla personligheter, respekterade av alla efterföljande sufigenerationer; detta val erbjuder också ett ypperligt tillfälle att presentera utdrag ur Erik Hermelins säregna men beaktsansvärda översättning av cAttārs (d. 617/1220) motsvarande stora biografiska verk på persiska som tillkom ca. hundrafemtio år senare: TAZKIRATÚ'L-AWLIYĀ - VÄNNERNAS MINNE, I-IV (1931-1943).

◊


I. Namn och hemvist


4. Al-Qushayrīs fullständiga namn lyder: Abū 'l-Qāsim cAbd al-Karīm b. Hawāzin b. cAbd al-Malik al-Qushayrī al-Naysābūrī al-Ustuwā´ī. Det två sista leden i namnet anger hans födelseort, nämligen Ustuwā, en mindre stad norr om Naysābūr(10) i nordöstra delen av Persien vid floden Atraks övre lopp där han föddes år 376/986. Ustuwā utplånades sedermera från kartan i samband med de stora mongolinvasionerna på 1200-talet men tros ha legat i trakten av dagens Qūčān. Det tredje nisba-namnet från slutet (nisba anger relation el. tillhörighet) är relaterat till faderns ursprung i den arabiska stammen Banu Qushayr; även på mödernet tillhörde al-Qushayrī den arabiska kultursfären genom modern som kom från Banu Sulaym-stammen, en dihqān-familj, en stormannasläkt. Som tack för hjälp i krigen hade både moderns och faderns släkter förlänats omfattande markområden i dessa trakter och med tiden blivit betydande godsägare; morbrodern ägde till exempel ett flertal byar i området kring Ustuwā. Al-Qushayrīs hemmiljö var naturligtvis persisktalande, men han fick själv i unga år kvalificerad undervisning i arabiska och lärde sig till fullo behärska språket i både i tal och skrift och vann uppskattning som skicklig stilist och beläst författare.


5. Med djupa rötter i den arabiska kultursfären och född in i en lärd, bildad och välbärgad släkt uppfostrades al-Qushayrī i enlighet med arabiska bildningsideal såsom arabisk litteratur (adab), det klassiska arabiska språket (al-carabīya) och grammatik (nahw) samt ridkonst (farāsa) med ridderlighet (furūsa/furūsīya) och vapenkonst (isticmāl al-silāh) – de två sista något ovanliga ingredienser för en blivande sufier. Därutöver nödgades han också tidigt skaffa sig erforderliga kunskaper i förvaltningsjuridik och räknelära för att kunna administrera och hantera räkenskaperna för de landområden han hade fått ärva efter sin far som hade avlidit medan al-Qushayrī ännu var ett barn. Al-Qushayrī hade nämligen upptäckt att ett av de områden han ärvt hade blivit alltför tungt beskattat och begav sig därför till Naysābūr, centralorten i Khurāsān för denna landsdel av Persien, för att här skaffa sig erforderliga kunskaper för att själv kunna sätta sig in i och sköta förvaltningen av sina fäderneärvda landområden. Förutom kunskaper i beskattningsrätt skaffade al-Qushayrī sig också betydande kunskaper i islamisk rättslära (fiqh), teologi (kalām), förmedling av Traditionsuppgifter från och kring Profeten Muhammads göranden och låtanden förpliktande för tron men inte belagda i Koranen (hadīth(11)); hans intresse för teologi hade också stimulerats av morbrodern som var en känd hadīth-lärare. En del av dessa studier bedrev han i närbelägna Tūs och en del i Marw.

6. I samband med sina studier i Naysābūr kom al-Qushayrī i kontakt med teologen och sufiern al-Daqqāq, en person som skulle få en helt avgörande betydelse för hans fortsatta studieinriktning och andliga utveckling och vidga hans intressen långt bortom räkenskapenhållningskonstens råmärken. Al-Daqqāq (d. ca. 405/1015) var själv en av de många lärda män – det var i samband med en föreläsning al-Qushayrī träffade honom – som hade valt att följa sufismen som motvikt till den institutionaliserade och ritualiserade trosutövningens alltmer förstelnade och förkvävande former; samma förtorkade tro som al-Ghazālī ett sekel senare intensivt kämpade emot och försökte väcka nytt liv i genom sitt epokgörande verk Återupplivandet av trons olika former av vetande (Ihyā´ culūm al-dīn). Genom att ansluta sig till al-Daqqāq kom al-Qushayrī därigenom att knyta an till den ”sansade” formen av sufism, för al-Daqqāq var lärjunge till al-Nasrābādhī (d. 367/977-78), sin tids främste auktoritet för sufismen i Khurāsān, vars initiationslinje – via al-Shiblī (d. 334/946), al-Djunayd (d. 297/910 p.q.), Sarī al-Saqatī (d. 251/865 p.q.), Macrūf al-Kharkhī (d. 200/815-16) och Dāwūd al-Tā´ī (d. 165/781-82) – sträckte sig ända tillbaks till Profetens första generationer av följeslagare. I al-Qushayrī fick al-Daqqāq sin mest hängivne lärjunge som blev en värdig efterträdare till sin mästare och dessutom dennes svärson genom att al-Daqqāq gifte bort sin dotter Kadbānū Fātima till al-Qushayrī. Med Fātima fick al-Qushayrī sex söner(12) som alla på olika sätt upprätthöll familjens ställning som en kultiverad, lärd och from släkt, en ställning som den bibehöll under ytterligare ett par generationer. Förutom dessa sex söner hade al-Qushayri också välsignats med flera döttrar(13).


7. Förutom att al-Daqqāq initierade al-Qushayrī i sufismen introducerade han honom också till de främsta teologerna och sufimästarna i Khurāsān, varigenom al-Qushayrī fick tillfälle att skaffa sig ett ovanligt brett och djupgående teologiskt och andligt vetande med huvudvikt på shāficītisk rättslära, ashcarītisk dogmatik och sufisk spiritualitet. Bland hans främsta lärare kan nämnas al-Tūsī (d.420/1029), en tillbakadragen, asketisk och högt vördad person som meddelade al-Qushayrī undervisning i grunderna i shāficītisk rättslära, Ibn Fūrak (d. 406/1015) som utbildade honom i ashcarītisk teologi och al-Isfarāyinī (d. 418/1027) som också var en av hans lärare i ashcarītisk teologi. Den sistnämnde märkte att al-Qushayrī aldrig antecknade något under föreläsningarna men fick snart erfara att han till hundra procent memorerade allt som läraren föreläste om. Al-Isfarāyinī belönade då al-Qushayrīs extraordinära studiebegåvning och enorma minnesförmåga med att befria honom från att komma till hans lektioner och hänvisade honom istället till att läsa hans skrifter och rådgöra med honom vid behov. Till följd av att al-Qushayrī valde den shāficītisk-ashcarītiska inriktningen blev han ofrivilligt involverad i tidens politiko-religiösa maktkamper, intriger och stridigheter, vilka till sin natur och struktur inte skiljer sig från dem i andra samfund och andra trosformer under andra tider. Dessa händelser har nu förbleknat och är främst av intresse för historiker medan hans namn och hans skrift fortsatt att stråla klart genom århundradena; jag går därför här inte heller närmare in på att redogöra för dessa olika rätts- och dogmsystem.


8. Al-Qushayrīs mest betydande läromästare i sufismen efter al-Daqqāqs frånfälle ca. 405/1015(14) blev under några år al-Sulamī (d. 412/1021) som var en av al-Daqqāqs äldre lärjungar och som gick bort endast sex år efter mästaren. Al-Daqqāq hade befrämjat denna relation mellan sin äldre och sin yngre, lovande lärjunge för att på så vis befästa kontinuiteten i sin egen initiationskedja. Al-Sulamīs sällsynt stora kunskaper om sufismen, dokumenterade i hans många skrifter, kom därigenom al-Qushayrī till del. Som en av de mest produktiva sufiska författarna vid denna tid var al-Sulamīs namn vida känt, men dock lite befläckat, ty han anklagades för att ha förfalskat många av de Traditionsuppgifter (hadīther) han återger i sina skrifter, eller i varje fall för att okritiskt ha fört dem vidare från sina sagesmän.(15) Eftersom al-Qushayrī flitigt citerar ur al-Sulamīs stora grundläggande verk om sufiska mästare – Kitāb al-tabaqāt – som en av sina främsta källor har denna anklagelse även riktats mot honom. Richard Gramlich framlägger förmildrande omständigheter till al-Sulamīs och al-Qushayrīs försvar genom följande klargörande konstaterande: »...sådant umgänge med Profetuttalanden har en gammal tradition, speciellt hos de fromma, hos vilka det mer kom an på innehållet än på den form som gav stöd åt äktheten, en gammal tradition som inte heller skulle komma att förändras i framtiden»(16).


9. Hadīth-studiet var ett av al-Quhayrīs favoritämnen och förutom den första undervisning han fick av sin morbror i denna disciplin studerade han hadīth hos sexton auktoriteter och förmedlade sitt hadīth-kunnande till ett sextiotal elever(17). Och det var tusentals människor som tog emot hadīther av honom(18), en verksamhet han ägnade sig åt under de sista tjugofem åren av sitt liv. Till sina hadīth-citat fogade han ofta egna subtila tankegångar och egenhändigt komponerade dikter. Redan före al-Daqqāqs död hade han arrangerat en egen undervisningskrets, och längre fram grundade han en mindre kommunitet, duwayra(19) – en enklare motsvarighet till den mer kända kommunitetsformen khānqāh – där han gav undervisning i sufism, fostrade sufilärjungar och föreläste utifrån sina egna skrifter, framför allt från al-Risāla, förkunnade och höll förmaningstal. Al-Qushayrī behärskade uppenbarligen en mycket uttrycksfull och innehållsrik predikokonst som satte djupa spår hos dem han vände sig till, vilket följande citat omvittnar: »Hade en klippa träffats av de varnande orden från hans piska hade den smält ned! Tjudrade man djävulen vid någon av hans förmaningssammankomster skulle han omvända sig!»(20)


10. Al-Qushayrī tycks ha tillbringat största delen av sitt liv i Naysābūr och har bara med få undantag, som studier i närbelägna Marw och Tūs, lämnat staden för längre resor och då till Bagdad som han besökte två gånger. Första gången ca. 412/1021 under en genomresa på pilgrimsfärd till Mekka tillsammans med en stor grupp pilgrimer (huvudsakligen bestående av lärda män, inte av sufier) från Khurāsān och andra gången, omkring 448/1056, efter de politiko-religiösa förvecklingarna i Naysābūr, då han blev väl mottagen av kalifen och teologerna i staden och fick i uppdrag av kalifen att undervisa i hadīth i kalifpalatset. På grund av de politiko-religiösa oroligheterna hade hans familj uppehållit sig i närbelägna Tūs, dit al-Qushayrī reste efter sejouren i Bagdad eftersom läget fortfarande var osäkert i Naysābūr. Men efter det att situationen lugnat ner sig kunde han återvända med sin familj till Naysābūr 455/1063. Där tillbringade han sedan återstoden av sitt liv i spetsen för den madrasa (ett slags internatskola) som han hade övertagit efter sin mästare al-Daqqāq, som i sin tur hade grundat denna madrasa 391/1001. Den blev nu känd som Al-madrasa al-qushayrīya »Den qushayrītiska skolan». Al-Qushayrī avled år 465/1072 i en ålder av åttiosex år i Naysābūr – hans hustru Kadbānū Fatima, född 391/1001, dog i samma höga ålder år 480/1087 och överlevde honom alltså med femton år. Han begravdes i sin madrasa bredvid sin vördade mästare och svärfar al-Daqqāq.

11. Släkten Qushayrī blev en av de fyra mest framstående representanterna för shāficism-ashcarism i Naysābūr och fortsatte driva Al-madrasa al-qushayrīya »Den qushayrītiska skolan» som efter al-Qushayrīs död fick en subtil namnändring till Madrasat al-qushayrīa, »Qushayrīsläktens skola»(21). Någon sufigren från al-Qushayrī rot och stam, en tarīqa qushayrīya, uppstod aldrig, och bland al-Qushayrīs många elever och anhängare tycks de flesta ha varit lärda män och förkunnare medan sufierna var i minoritet, troligtvis ett resultat av att »al-Qushayrīs framtoning var mer akademisk och metodisk än karismatisk och inspirerande»(22). I denna minoritet framstår al-Fārmadhī (d. 477/1084) som det mest kända namnet. Al-Fārmadhī nådde tidigt så långt i sin utveckling att al-Qushayrī upplevde han inte hade något mer att ge honom utan skickade honom istället vidare till en mästare som han upplevde som större än han själv, nämligen al-Kurrakānī (d. 469/1076), vars arvtagare, och inte al-Qushayrīs, al-Fārmadhī upplevdes vara redan under al-Kurrakānīs livstid. En av al-Fārmadhīs egna lärjungar i teologi och sufism var den store religionsförnyaren, teologen och sufiern al-Ghazālī (d.1111) som, kanske indirekt influerad av al-Qushayrīs tankegångar via al-Fārmadhī, med stor kraft i sin monumentala uppbyggelseskrift Återupplivandet av trons olika former av vetande (Ihyā´ culūm al-dīn) femtio år senare kom att föra fram just de tankar och förhoppningar om trosförnyelse som också legat al-Qushayrī varmt om hjärtat och varit ett av hans två huvudmotiv för att sända ut sitt sin stora rundskrivelse, al-Risāla: förhoppningen att sufismen skulle gjuta nytt liv i det alltmer formalistiska troslivet och i en moderat, sansad form kunna vinna teologernas acceptans i en till den [av Gud uppenbarade] religiösa lagen (sharīca) anpassad form av sufism; det andra var att säkerställa att sufismen inte skulle hemfalla åt urartat extassökeri och degenererade yttringar och därigenom istället drabbas av teologernas misshag och fördömande.

12. Extassökeriets (tawādjud) och seansmusikens (samāc) iögonfallande representanter hade al-Qushayrī kunna uppleva på nära håll genom bl.a. den excentriske sufiern Abū Sacīd ibn Abī 'l-Khayr (d. 440/1049) som också var verksam i Khurāsān och som hans egen lärjunge al-Fārmadhī delvis följde, först i smyg och senare öppet(23), jämsides med att han hade al-Qushayrī som andlig mästare (pīr, det persiska ordet för arabiskans shaykh, egentligen "ålderman", "äldste") innan han definitivt anslöt sig till al-Kurrakānī som då blev hans sufimästare. Abū Sacīd var al-Qushayrīs raka motsats: karismatisk, pragmatisk – och anti-akademisk!(24) – och omnämns inte någonstans i al-Risāla eller i al-Qushayrīs lista över samtida sufier, vilket torde indikera al-Qushayrīs tysta fördömande av honom. Först efter det att många av al-Qushayrīs lärjungar börjat söka sig till Abū Sacīds möten såg han sig tvungen att själv, om än motvilligt, besöka Abū Sacīds sammankomster och seanser; med tiden tycks de två ha kommit varandra närmare(25). I samband med Abū Sacīds död lär al-Qushayrī ha fällt följande osentimentala yttrande: »Hädangången är en som inte var någons efterföljare och som inte har någon efterföljare.»(26) Men det fanns de som besökte både al-Qushayrīs och Abū Sacīds läger, och motsättningarna var kanske inte så dramatiska mellan de två som Abū Sacīds biografer senare har sökt låta påskina för att framhäva kontrasterna dem emellan till Abū Sacīds fördel.(27)

◊


II. Influenser och återverkningar


13. Både al-Qushayrī och Abū Sacīd har gått till historien som namnkunniga sufier, Abū Sacīd (d. 440/1049) genom sina yttranden, vilkas fortlevnad tradenter ombesörjde, och al-Qushayrī (d. 465/1072 genom sin Risāla, vars fortlevnad han själv försäkrade sig om. Al-Qushayrīs egen personlighet träder tillbaks i det han inte har efterlämnat kärnfulla sentenser som i koncentrat summerar hans levnadsfilosofi utan omsorgsfullt och systematisk formulerat sina tankar med papper och penna till hands som den "skolastiker" och skriftställare han var, ej heller har hans omgivning fångat upp minnesvärda ord eller aforistiska formuleringar som blivit bevingade. Det starkaste indirekta inflytandet på eftervärlden fick al-Qushayrīs Risāla genom att hans landsman al-Hudjwīrī (också känd som [al-]Djullābī) i mångt och mycket använde al-Risāla som litterär och innehållslig förebild till sin Kashf al-mahdjūb och att al-Ghazālī, en annan landsman, till stor del utnyttjade den som litterär förebild i fjärde delen av Ihyā´ culūm al-dīn med samma syfte som al-Qushayrī – båda sufier, shāficiter och ashcariter – nämligen att påvisa: »att den sufiska läran och levnadssättet utgör en fast beståndsdel i den rättrogna islamiska traditionen.»(28)

14. Förutom al-Risāla, som skrevs ned 438/1045, har al-Qushayrī efterlämnat ännu ett bestående och betydande verk, nämligen sin stora och kompletta korankommentar, Latā´if al-ishārāt, som han hade fullbordat redan 419/1019 – alltså omkring tjugofem år före al-Risāla – ett mästerverk som dock inte fick samma genomslagskraft som al-Risāla. Härutöver finns ett antal smärre skrifter, av vilka den intressantaste för studiet av sufismen tvivelsutan är Tartīb al-sulūk som är unik i al-Qushayrīs författarskap såtillvida som han här skildrar de subjektiva, upplevelsemässiga aspekterna av sufismen i samband med dhikr-bönens utövning som meditationsteknik (och som jag hoppas kunna publicera i översättning inom kort).

◊


III. Texter - kommentarer - översättningar


15. För att förvissa sig om al-Risālas fortlevnad utfärdade al-Qushayrī certifikat (sanad eller idjāza) för tradenter speciellt tränade i att föra verket vidare till kommande generationer, ett tillvägagångssätt som har sin motsvarighet i hadīth-traderingen(29). Även på resor bort från Naysābūr undervisade al-Qushayrī ur sin Risāla, och det finns fortfarande ett exemplar kvar som han använde när han undervisade i Bagdad(30). Ganska snart efter tillkomsten blev al-Risāla också översatt till persiska av en inte närmare känd lärjunge till al-Qushayrī vid namn Abū cAlī Hasab b. Ahmad al-cUthmānī, och ytterligare en översättning till persiska av en icke namngiven person blev klar ett århundrade senare, dvs. under mitten av 500-/1100-talet. Troligtvis var det den första persiska översättningen som inspirerade al-Hudjwīrī (d. mellan 465-69/1072-77) att införliva material ur al-Risāla i sin Kashf al-mahdjūb, den första kompletta sufihandboken skriven direkt på persiska. Mycket av materialet från sufibiografierna återanvändes senare av cAttār (d. 617/1220) i hans på persiska skrivna Tadhkirat al-awliyā´; som jämförelse mellan materialet i al-Risāla och dess gestaltning och utvidgning i Tadhkirat al-awliyā´ publicerar jag här några av de tidiga sufimästarnas liv ur Erik Hermelins (d. 1948) översättning av cAttārs verk. Till turkiska översattes al-Risāla för första gången på 1500-talet och ytterligare en gång på 1800-talet. Det finns även två översättningar till modern turkiska, en från 1966 och en från 1978(31). En översättning till urdu publicerades 1970(32). En modern arabisk utgåva har ombesörjts av cAbd al-Halīm Mahmūd och Mahmūd b. al-Sharīf: al-Risāla al-qushayrīya, två delar. Kairo 1972-74 (A.H. anges ej). Tyvärr är detta inte någon textkritisk edition, men den är försedd med förklarande noter till ovanliga ord och uttryck och har kompletterande upplysningar och är alltså ändå mycket användbar i förhållande till de äldre tryckta texter som finns. Det är denna arabiska text som ligger till grund för min översättning, ibland jämförd med al-Risāla al-qushayrīya, fyra delar i två band tryckta i Damaskus (tryckår saknas). Den senare innehåller även de två standardkommentarerna: Zakarīyā´ b. M. al-Ansārīs (d. ca. 926/1519-20) Ahkām al-dalāla calā tahrīr al-risāla [al-qushayrīya] och Mustafā al-cArūsīs (d. 1293/1876) Natā´idj afkār al-qudsīya fī bayān macānī sharh al-risāla al-qushayrīya li-shaykh al-islām Zakarīyā´ al-Ansārī. Men det finns även många texter och kommentarer som fortfarande endast är tillgängliga i handskriftsform. Richard Gramlich har i sin tyska översättning Das Sendschreiben al-Qušayrīs über das Sufitum jämfört de tryckta arabiska texterna med två handskrifter, den ena från Berlin den andra från Wien(33); denna mycket väldokumenterade och grundligt kommenterade översättning har således utgjort ett ovärderligt stöd i mitt eget översättningsarbete, speciellt vad gäller vokalisering av egennamn och ortnamn.

16. Den första bekantskapen med al-Risāla i Europa skedde genom Olga de Lébédews lilla skrift på sextiofyra sidor från 1911: Traité sur le Soufisme de l’imâm érudit Abou 'l-Kâsim abd Oul-Kérîm ibn Hawâzin, El-Kochâïrî (Que Dieu éclaire sa tombe et qu’il en refraîchisse(34) la terre!); numera mest av kuriosaintresse – men kanske bidrog den ändå på sin tid till att väcka nyfikenhet på och stimulera intresset för al-Qushayrī? Tre år senare publicerade den tyske arabisten Richard Hartmann sin mer omfattande och genomarbetade analys med översättningsutdrag: Al-Kuschayrîs Darstellung des Sûfîtums på tvåhundratjugonio sidor från 1914. De första fullständiga, kvalificerade översättningarna på västerländska språk var den ovan nämnda till tyska av Richard Gramlich 1989 och den till engelska av Alexander Knysh 2007 Al-Qushayri's Epistle on Sufism. Alexander Knysh översättning ersätter de partiella, engelska översättningar som finns av al-Risāla: 1) Wilson Hume A Translation with Introduction and Notes of "The Risālah of al-Qushayrī" Concerning the Science of Sūfism 1935 (endast andra delen, mashāyikh)(35), 2) Barbara von Schlegell Principles of Sufism by al-Qushayri 1990 (endast fjärde delen, maqāmat och ahwāl)(36), 3) Michael Sells The Interpretation of Sufi Expressions 1996 (endast tredje delen, tafsīr alfāzh) och 4) Rabia Harris Sufi Book of Spiritual Ascent 1997 (endast fjärde delen maqāmāt och ahwāl)(37); genom sitt genomarbetade och utförligt kommenterade översättningsarbete ersätter Knysh också Rabia Harris fullständiga men parafraserade översättning The Risalah: Principles of Sufism 2002.

-----

Utförliga noter: Se http://www.ogen.se/sufiskatexter/04_qus ... ameset.htm

[b Profil]

Arabisk text:
(1) Hela boken: http://privat.bahnhof.se/wb449823/00_DA ... Risala.pdf
(2) Delar - Dar al-Ma3arif (Bab al-Rida ff) http://privat.bahnhof.se/wb449823/00_DA ... yriyya.pdf

Översättning till engelska:


Ur innehållet:

Chapter 2 An explanation of the expressions used by this [Sufi] community and of their difficulties 75
The [mystical] moment (waqt) 75
The [mystical] station (maqam) 77
The [mystical] state (hal) 78
Contraction (qabd) and expansion (bast) 79
Awe (hayba) and intimacy (uns) 81
[The states of] ecstatic behavior (tawajud), ecstatic rapture (wajd),
and ecstatic finding (wujud) 83
Unification (jamΠ) and separation (farq) 87
The unification of unification (jamΠ al-jamΠ) 88
Annihilation (fanaπ) and subsistence (baqaπ) [in God] 89
Absence (ghayba) and presence (hudur) 91
Sobriety (sahw) and drunkenness (sukr) 93
Tasting (dhawq) and drinking (shurb) 95
Erasure (mahw) and affirmation (ithbat) 96
Concealment (satr) and [self-]manifestation (tajalli) 96
Presence (muhadara), unveiling (mukashafa) and witnessing (mushahada) 97
Glimmers (lawaπih), dawnings (tawaliΠ) and flashes (lawamiΠ) 99
[Unexpected] raids (bawadih) and attacks (hujum) 100
Inconstancy (talwin) and stability (tamkin) 100
Proximity (qurb) and distance (buΠd) 103
The [Divine] Law (shariΠa) and the True Reality (haqiqa) 105
Breath (nafas) 105
Thoughts (khawatir) 106
Certain knowledge (Πilm al-yaqin), the essence of certainty (Πayn al-yaqin)
and the truth of certainty (haqq al-yaqin) 107
Occurrence (warid) 108
Witness (shahid) 108
The soul (nafs) 109
The spirit (ruh) 110
The innermost self (sirr) 110

Chapter 3 The [mystical] stations (maqamat) 111
Repentance (tawba) 111
Striving (mujahada) 118
Retreat (khalwa) and seclusion (Πuzla) 122
Fear of God (taqwa) 125
Scrupulousness (waraΠ) 129
Renunciation (zuhd) 134
Silence (samt) 138
Fear (khawf ) 142
Hope (rajaπ) 148
Sadness (huzn) 155
Hunger (juΠ) and the abandonment of [carnal] desire (shahwa) 157
Humility (khushuΠ) and modesty (tawaduΠ) 161
Opposing the soul (mukhalafat al-nafs) and remembering its faults (dhikr Πuyubiha) 167
Envy (hasad) 170
Backbiting (ghiba) 172
Contentment (qanaΠa) 175
Trust in God (tawakkul) 178
Gratitude (shukr) 188
Certainty (yaqin) 193
Patience (sabr) 196
Awareness [of God] (muraqaba) 202
Satisfaction (rida) 205
Servanthood (Πubudiyya) 210
Desire (irada) 213
Uprightness (istiqama) 217
Sincerity (ikhlas) 220
Truthfulness (sidq) 222
Shame (haya) 226
Freedom (hurriyya) 229
Remembrance (dhikr) 232
Chivalry (futuwwa) 237
Spiritual insight (firasa) 242
Moral character (khuluq) 252
Munificence (jud) and generosity (sakhaπ) 257
Jealousy (ghayra) 264
Friendship with God (wilaya) 268
Supplicatory prayer (duΠaπ) 273
Poverty (faqr) 280
Sufism (tasawwuf) 288
Good manners (adab) 292
The rules of travel (safar) 297
Companionship (suhba) 302
The Oneness of God (tawhid) 306
How some Sufis [of old] behaved at the time of their departure
from this world (ahwaluhum Πinda πl-khuruj min al-dunya) 312
Divine gnosis (al-maΠrifa [bi-llah]) 319
Love (mahabba) 325
Passionate longing (shawq) 335
On how [God] protects the hearts of Sufi masters and on [the necessity of] not opposing them [in anything they do] 339
Listening to music (samaΠ) 342
Miracles of God’s friends (karamat al-awliyaπ) 357
The vision of the Sufis (ruπyat al-qawm) 392
Spiritual advice for Sufi novices (wasaya li πl-muridin) 403

[b Profil]

BismiAllah



Utrag ur översättningen av B. Schlegell: http://privat.bahnhof.se/wb449823/00_DA ... Risala.pdf

Citerat på detta forum:
Ur inledningen: (s. 31): viewtopic.php?f=4&t=3977&p=22032&hilit=qushayri#p22032
Om Dhikr (översatt tills svenksa av G. Ogén): viewtopic.php?f=37&t=4051