Månadens nasiha

[A.N Profil]

Månadens nasiha av Abdul Wahid Morrone
april 2011




I Guds, den Barmhärtige, den Nåderikes namn

Människans känslor är en källa till både gott och ont. Känslor, som begär och vrede, fyller en viktig funktion. Utan dessa känslor skulle människosläktet gå under. Utan begär efter mat skulle människan svälta ihjäl, och utan vrede och ilska skulle människor inte reagera på orättvisor. Samtidigt är känslor orsak till alla synder. Utan begär och vrede skulle människan t.ex. inte äta det olovliga eller döda sina medmänniskor. Med hänsyn till detta har Islam uppmanat oss att lägga band på våra känslor, dock inte att utrota dem.
Jag vill här visa hur det arabiska språket ligger i linje med de religiösa påbuden och använder vreden som exempel. Ett ord för vrede är ghaydh. I Koranen uppmanar Gud oss att kontrollera vår vrede.

[de] som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta (K. 3: 134)

Ordet الكاظمين som här har översatts med ”lägger band på” betyder bland annat att svälja, dvs. att inte släppa ut något. Detta ord är också besläktat med ordet كِظامَة, som betecknar det rep som knyts runt kamelens nos. Man binder kamelen runt nosen för att kontrollera den och se till att den går dit man vill. På samma sätt förhåller det sig med vreden. Vi har beordrats att undertrycka den och att ge utlopp för den bara under kontrollerade former. Att låta sig styras av sin vrede innebär att förlora en del av sin mänsklighet, eftersom okontrollerad vrede suddar ut en av de egenskaper som skiljer oss från djuren, förmågan att handla med omdöme och eftertanke.

كظامة är också namnet på de fjädrar som sitter på en pil. Dessa fjädrar har till uppgift att ge pilen riktning. Alla som någon gång har skjutit en pil utan fjädrar vet att pilen tenderar att flyga lite hursomhelst och att träffa vad som helst. På samma sätt förhåller det sig med okontrollerad vrede. Den som inte styr sin vrede, och som istället låter sig styras av den avlossar en pil som riskerar att träffa oskyldiga.
Att kontrollera sin vrede är inte lätt och därför sade Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ليس الشديد بالصرعة إنما الشديد الذى يملك نفسه عند الغضب

”Den som är skicklig på att brottas är inte stark. Bara den är stark som lägger band på sig själv när han blir arg.” (Bukhari & Muslim)



Al Ghazali-institutet 1432 e.H. / 2011 e.Kr.

[A.N Profil]

Månadens nasiha av Nora
maj 2011



Bismi lLah ar Rahmani ar Rahim



En reflektion över Surat Al-Duha.



Under en kort period på några dagar upphörde uppenbarelserna att komma till Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid. De icke-troende började därför håna Profeten och menade att hans Gud hade övergett honom. Detta var en svår tid för Profeten och ängeln Gabriel kom då ner med denna sura.



Gud öppnar suran med att svära vid två av Sina skapelser – det klara morgonljuset och den mörka natten. Skapelser vars existens ingen kan tvivla på eller förneka. Då något svärs vid i Koranen är detta ett tecken på att stor vikt skall läggas vid det som följer. En ed i Koranen innebär med andra ord att vi som lyssnare skall reflektera över och lyssna uppmärksamt på meningen som följer och förstå att detta är något vi ska ta till oss och inte förbise eller glömma.



1. Vikten av tålamod:

I verserna som följer efter denna ed försäkras Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, om att Gud inte har övergett honom samt att det liv som ligger framför honom ska bli lättare än det som hittills varit och slutligen att Gud skall ge honom det goda i överflöd tills han blir nöjd.

Dessa verser innehåller en mycket väsentlig påminnelse om vikten av tålamod. Som lyssnare ska vi ta till oss alla påminnelser och uppmaningar i Koranen som om dessa talade direkt, och enbart, till oss. Här tröstas, stärks, vägleds och påminns Profeten under sin svåra period av Guds ord, men dessa verser talar också i högsta grad till var och en av oss och ska kommas ihåg under svåra stunder i våra egna liv.



2. Insikten om Guds gåvor:

I nästföljande verser påminner Gud Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, om de gåvor och välsignelser han fått ta emot tidigare. Gud frågar Profeten om dessa gåvor på ett sätt som gör det omöjligt för honom att förneka dem. "Fann Han dig inte faderlös och gav dig ett hem? Och såg Han dig inte vilsen och vägledde dig? Och såg Han dig inte lida nöd och skänkte dig allt vad du behövde?" På samma sätt kan inte heller vi förneka Guds oräkneliga gåvor till oss. Vi måste vara medvetna om dem och inse vad vi har i våra liv nte heller vi och låta den insikten föra oss mot det goda och det rätta.



3. Tacksamhetens betydelse:

Suran avslutas med uppmaningar om att med alla dessa gåvor följer ett ansvar. Verserna uppmanar Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid,öljer se efter att ha påmint honom om hans tidigare gåvor, att inte vara hård mot den faderlöse samt att inte stöta bort tiggaren med barska ord. Detta är ett sätt att visa Profeten hur han ska visa tacksamhet för de gåvor han fått del av. Oavsett vad dessa gåvor kan vara i varje individs fall; kunskap, pengar, hälsa, trygghet eller skönhet så är dessa till för att användas på ett sätt som behagar, och visar tacksamhet mot, Givaren – Allah.



I den sista versen av denna sura uppmanas vi att tala om Guds välgärningar. Detta för att påminna oss själva och varandra om det goda Han, swt, skänker oss. Denna sura sammanfattar således tre viktiga egenskaper att sträva efter i denna värld. Att visa tålamod i svåra stunder, att vara medveten om Guds oavbrutna givande, samt att visa tacksamhet i handling. Detta är en fast grund att stå på under resan genom livet och beprövade sätt att närma oss Den som gav oss detta liv och som en dag åter skall samla oss för räkenskap.






Al Ghazali-institutet 1432 e.H. / 2011 e.Kr.

[A.N Profil]

Månadens nasiha av Salan
juni 2011







DENNA Skrift - här råder inget tvivel - är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen, dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning

Al-Baqarah (2:2-3)

Allah subhanahu wa Ta’la gör redan i Koranens första inledande verser klart den allra mest grundläggande förutsättningen för att få tillgång till dess budskap; nämligen läsarens förvissning om att verkligheten innefattar mer än det vi kan iaktta eller förnimma med våra sinnen eller kan nå fram till med spekulativt tänkande.

Människan har givits två instrument med vilka hon kan hämta kunskap. Kunskap som härrör ur den första källan kallas ilm al-Zāhir och är den externa erfarenhetsbaserade kunskap som inhämtas med hjälp av sinnena och förnuftet. Kunskap från den andra källan, ‘ilm al-Bātin, kan förstås som den religiösa erfarenheten och kan beskrivas som en inre intuitiv och andlig kunskap. Den har sitt ursprung i en dimension av verkligheten som överskrider det materiella.

I Koranen säger Allah subhanahu wa Ta’la

”Det är inte deras ögon som är blinda, nej, det är hjärtana i deras bröst!” (K 22:46).

Versen ovan gör tydligt att människan för att nå kunskap om, och bli i stånd att uppleva det gudomliga, måste ha en särskild inre färdighet som går bortom sinnesförnimmelser. Kampen mellan det yttre och det inre, mellan det sensoriska och ingivelsen, ledsagar människan från vaggan till graven.

Det sägs att mellan ögonen och hjärtat finns en direkt förbindelse. Ett förvanskat hjärta kan aldrig utgöra det medel - utveckla den blick - med vars hjälp människan kan avtäcka det jordiska livet dess illusioner och förljugenhet. Det förvanskade hjärtat förvandlas till en oigenkännlig ruin som endast vilseleder människan ytterligare. ”Men när de [ändå] vek av [från den raka vägen], stämplade Gud deras hjärtan med avvikelsens stämpel; Gud leder inte dem som förhärdar sig i trots” [K 61:5].

Mot slutet av tiden kommer det yttre ögats rationalitet att dominera och Dajjal kommer utgöra den slutgiltiga materialiseringen av denna utveckling. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara med honom och hans familj, varnade för Dajjal i följande ordalag:

”Han [Dajjal] är enögd, och din Herre är inte enögd.” (1)

Detta kan bildligt tolkas som att han saknar djupseende, förmågan att se bortom det omedelbara, och förlitar sig därför helt och hållet på sinnesförnimmelserna för att hämta kunskap, allt på bekostnad av ‘ilm al-Bātin. Detta är inte bara en beskrivning begränsad till personen Dajjal, den ger även en indikation om sakernas tillstånd i den sociala och kulturella miljö i vilken Dajjal kommer uppträda.

Det som kommer att rädda de troende i mötet med Dajjal är deras inre öga; den lins som inte befläckats av världsligt solk och fortfarande är mottaglig för gudomligt ljus och kapabel att bilda intuitiv andlig kunskap, ilm al-Bātin. En inre syn som kräver ett rent inre; ett sunt hjärta. Profeten har i hadither om Dajjal förklarat att de troende, oavsett deras läs- och skrivkunnighet, kommer att kunna tyda ordet kufr på Dajjals panna (2), samt att de kommer att genomskåda falskheten i hans, till det yttre, begärliga erbjudanden (3). Detta kommer de troende att klara av tack vare att deras inre öga fortfarande är funktionsdugligt i en tid då materian – till synes - segrat över anden.