Lojalitet

[Abdussalam Profil]

Salam aleykum

Jag fick det här mailet från ghazali-listan.

Att konvertera till, eller börja praktisera Islam, innebär inte att man upptas av en stam eller att man går med i ett gäng. En del muslimer tror att lojalitet mot Islam betyder att man måste försvara allt som görs och sägs av muslimer, utan hänsyn till rätt och fel. En amerikan myntade uttrycket: ”My country, right or wrong!” dvs. jag står vid mitt land, vare sig det gör rätt eller fel, men i Koranen uppmanar Gud, den Upphöjde, oss att alltid döma rättvist, även om det är till nackdel för oss själva: Troende slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. (K. 4: 135) Många muslimer har en mentalitet som påminner om den för-islamiska (jahiliyya) beduinmentaliteten. Under jahiliyya var det vanligt att man försvarade medlemmar ur sin stam, vad de än hade gjort. I siran kan man t.ex. läsa följande:

En lastbar man i Kinânah-stammen hade försåtligt mördat en man som tillhörde 'Âmir, en av Hawâzin-stammarna i Najd, och sedan tagit sin tillflykt till det ointagliga fästet Khaybar. Händelseförloppet följde det vanliga ökenmönstret: eftersom hedern krävde hämnd, angrep den mördade mannens stam Kinânah-stammen som mördaren tillhörde. Quraysh var också, i mindre ärofulla former, inblandat som allierad till Kinânah.

Istället för att lämna ut mannen eller straffa honom på tillbörligt sätt valde Kinana och Quraysh att försvara honom, men även Quraysh hade stunder då känslan för rätt och fel övervann lojaliteten mot den egna stammen. En köpman från den yemenitiska hamnen Zabid hade sålt värdefulla varor till en man i framskjuten ställning som tillhörde klanen Sahm. Denne tog emot varorna, men vägrade att betala det överenskomna priset. Han visste mycket väl att den kränkte köpmannen var främling i Mekka och saknade allierade eller beskyddare som han kunde vända sig till för att få hjälp. Detta ledde dock till att Quraysh enades om att bryta klanbanden och att stå upp för rättvisa, även om det innebar att en ur de egna leden skulle fara illa. Martin Lings skriver:

Med uppsträckta högerhänder lovade de att varje gång någon i Mekka förgrep sig på en annans rätt, skulle de hädanefter som en man solidariskt ställa sig på den förorättades sida, till dess rättvisa hade skipats. Detta skulle gälla vare sig den mot vilken övergreppet skett var en av stammens egna eller någon som kom från en plats utanför Mekka. Mannen som hörde till klanen Sahm tvingades därefter att betala sin skuld, och ingen av de klaner som hade avböjt att ansluta sig till överenskommelsen erbjöd honom sitt bistånd.

Flera år senare sade Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ”Jag var med hos ’Abd Allah ibn Djud’ans då en så förträfflig överenskommelse träffades att jag inte skulle vilja byta min del i den ens mot en hjord röda kameler, och om jag nu, när Islams ordning råder, skulle kallas att göra min plikt enligt denna överenskommelse, skulle jag göra det med glädje.”

Abu Muhammad Ali ibn al-Husayn ibn Ali Zayn al-`Abidin, ett av Profetens, frid och välsignelser vare med honom, barnbarn, fick följande fråga: ”Är det fanatiskt att älska sitt folk?” Han svarade: ”Det är inte fanatiskt att älska sitt folk. Fanatisk är man, när man anser att lasterna hos det egna folket är bättre än dygderna hos andra.” Denna aforism ger oss möjlighet att överkomma alla typer av extremism, oavsett om de yttrar sig som chauvinism, nationalism, fanatisk religiositet eller som en idé om att marknaden är etiskt tillräcklig för att reglera alla mänskliga förehavanden. Lacans* konstaterande, att personlig, såväl som kollektiv, moralisk blindhet projiceras utåt mot en annan grupp, vars dygder då förvandlas till laster, är underförstått i Alis ord ovan. Imamen går ett steg längre än Lacan och föreslår en lösning: Av brist på själviakttagelse följer oemotsagd fanatism. Att vara lojal mot en stam eller en grupp är inte fel – vi hör alla till stammar och grupper av olika slag – men när denna lojalitet får stå oprövad och oemotsagd uppstår problem. Utan själviakttagelse är vi dömda att för alltid skylla våra egna misslyckanden på andra. [Yahya Birt]

Att vara muslim innebär alltså lojalitet mot en princip; att alltid stå vid det som är rätt och sant. Gud, den Upphöjde, har inte ålagt oss att försvara muslimer när de handlar orätt. Vi ska alltid vilja väl för våra muslimska bröder och systrar, och det innebär att vi ska hjälpa dem att göra det som är rätt, inte att vi ska försvara dem när de gör fel. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade:
”Hjälp din broder; när han behandlas orättvist, liksom när han själv är orättvis.” Någon frågade: ”Hur kan jag hjälpa honom när han själv är orättvis?” Han svarade: ”Genom att hindra honom från att vara orättvis. Detta är att hjälpa honom” [Bukhari]

* Jacques Lacan fransk psykoanalytiker.

[Khadimu Profil]

Må Allah belöna dig broder. det är "väldigt" sannt så att säga!

Man ska alltid stå vid Islams principer. Profeten frid och välsignelser vare med honom sa:

"Var på din broders sida oavsett om han är förtryckt eller han är förtryckaren."

Sahaba frågade: Att stå vid vår broder när han är förtryckte förstår vi, men hur kan vi stödja honom han gör orätt"

Profeten (frid och välsignelser vare med honom) svarade: Genom att förhindra honom att begå orätt. (eller så).

Dvs. när man uppmuntrar muslimer att stå vid Islams gränser i alla omständigheter.

Shaykh Hamza Yusuf har ett utryck ang. det här. Han brukar säga: Genom att konvertera accepterade en religion (Islam) som min väg, och jag blev inte en medlem i en stam som heter Bani Islam*."



Och Allah vet bäst.