Mitt Senaste År - Novell

[Bozkurt07 Profil]

Here we go, Mitt Livs Novell...!

Allt som hänt i mitt liv, under tiden som jag varit borta härifrån.

7 juni 2007 satte jag mig på ett flygplan som skulle ta mig till Diyarbakir i syd-östra Turkiet.
Där skulle jag möta en man, som jag aldrig träffat tidigare.
En man som skulle förändra mitt liv.

Vi hade bara haft kontakt via MSN, telefon och sms under ett år.
Men våra känslor för varandra hade varit otroligt starka från första stund.
Msn.. hmm.. kan man lita på att känslorna är äkta över internet?
Ja, frågorna var många..
Tänk om han gör mig illa? Att han inte är den han utger sig för att vara??
Så som vi bråkat och tjaffsat via msn. Kan känslorna vara äkta i verkligheten?
Vi har varit super kära ena dagen, för att nästa dag ge upp och avsluta relationen.

Hur dum får man vara, ensam svensk tjej åker ner till turkiska kurdistan,
utan bostad, utan pengar.., till en främmande man och hans familj...??!!
Jag måste bara vara dum..
Men jag vågade inte chansa.
Trots våra avbrott så har vi aldrig kunnat glömma.
Aldrig kunnat vara utan varandra.
Känslorna som, trots allt, bara vuxit sig starkare och starkare..
Tänk om han verkligen är Mannen i mitt liv. Han jag väntat på så länge...?

Men på flygplatsen i Diyarbakir möttes jag av hans bror..
.. några sekunder senare fick jag se honom, våra blickar möttes.
Det blixtrade till och det kändes som om tiden stod stilla.
Som om bara han och jag stod där. Ensamma.
Känslorna vi hade för varandra var absolut äkta.
Det kändes i hela kroppen!
Jag kunde inte andas, hjärtat slog så fort att det värkte i bröstet.
Händerna skakade som löven i ett träd.
Det här var rätt. HAN var rätt.
Tack Gud för att du visat mig vägen till Diyarbakir!

3 dagar senare, den 10 juni, kom imamen hem till svärmor för att viga oss.
Usch vad nervös jag var. Allt var ju så nytt, jag förstod inte språket.
Kände mig lite bortkommen.
Som tur var hade Imamen hittat någon kille som kunde engelska.
Då kändes det genast mycket bättre och jag blev lugn.
Men först var jag tvungen att konvertera officiellt, imamen ville inte viga oss annars,
risken fanns ju att Jag skulle locka bort min man från Islams väg..
Det var helt Ok för mig. Jag hade ju ändå tänkt göra det senare.
Så jag konverterade och vi vigdes islamiskt.
Mitt nya liv hade tagit sin början.
Jag var nu muslim och gift med min drömprins!

Den 4 juli var det dags att åka tillbaka till vardagen i Sverige.
Värsta dagen i mitt liv. Jag skulle lämna min man.
Tårarna rann i floder när vi stod på flygplatsen och skulle ta farväl.
Min man bad mig att inte gråta, för han står inte ut med att se mig ledsen.
När jag stod i kön för att gå ombord på planet, såg jag att min älskling fällde tårar.
Han försökte dölja dem, men jag såg och det gjorde ont i mig.

Väl hemma i Sverige kändes allt som en dröm.
Hade jag verkligen varit där nere?
Var han verkligen min man nu?
Vi fortsatte kontakten som tidigare, via msn sms och telefon.
Men nu var det jobbigt.
Han stod inte ut längre än en vecka.
Jag var bara tvungen att åka ner dit igen.
Men denna gången skulle jag stanna längre,
vi skulle ordna Visum till honom så att han kunde följa med mig hem.
Vi skulle gifta oss borgerligt, så vi hade vigseln på papper.
Så satte jag igång att jaga papper, stämplar och underskrifter.
I augusti köpte jag en enkel biljett till Diyarbakir.

20 september satte jag mig på planet från Köpenhamn.
Jag var på väg till min man.
Men jag lämnade också mina två barn i sverige,
utan vetskapen om När jag skulle komma tillbaka.
Det gjorde ont att lämna dem, men detta skulle vara sista gången.
Jag skulle aldrig åka iväg, längre än 1 vecka, någon gång mer. Aldrig.
Det var mitt löfte till mina barn.
Men de ville att jag skulle åka ner å hämta hem honom.
De bara älskade honom, "för han är ju så snygg", som de sa...

Vi möttes återigen på Diyarbakir flygplats, klockan 10 på kvällen.
Samma intensiva känslor vällde fram som första gången.
Men samtidigt ett stort lugn... Vi var nära varandra igen.
Att kunna känna på varandra, höra andetagen.
Somna sida vid sida, vakna med ett leende på läpparna.
Det är så här livet ska vara.

Dagarna gick. Han arbetade. Jag var hemma med familjen.
De förstod inte engelska. Jag förstod inte kurdiska.
Några ord och meningar på turkiska hade jag ju lärt mig.
Så trots svårighetenra med språken, så kunde jag förstå dem ganska bra ändå.
Det var ju svårare för dem, eftersom jag hade svårt att prata turkiska..

Veckorna gick. Jag höll på att bli tokig.
Samma väggar. Varje dag. Varje timme.
Samma gröna färg överallt. ÖVERALLT!!!!
Samma människor. Samma språk.
Ingen engelska, mer än från min man.
Ingen mens...! Men.. vad är detta..? Jag får Alltid min mens i tid..!
Har Gud besvarat min bön än en gång?
Har jag verkligen förtjänat Hans godhet?
Var jag gravid?

5 november. Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
Graviditetstestet jag gjorde hemma visade ett tydligt positivt svar.
Jag var gravid!
Jag som i många år trott att jag blivit steril av någon anledning.
Trodde inte jag kunde bli gravid igen.
Men Gud hade besvarat min bön. Jag var gravid...!
Helt ofattbart, men sant.

Vi fick nu fart med att fixa alla papper.
Stämplar, underskrifter och översättningar,
allt som behövdes för att vi skulle kunna viga oss borgerligt i Turkiet.
Efter en massa springande på alla möjliga kontor, hade vi allt klart.
Vi åkte ut till en mindre ort, där min man var född,
och klockan 15.00 den 21 november, skrev vi under pappret.
På Kommunhuset i Cinar.. ( med krussedull på bokstaven C)
Nu var vi gifta även på pappret.
På min mans id-kort stod det nu att hans civilstatus är Gift.

Nu skulle vi kämpa med ambassaden.
Ankara eller Istanbul...?
Istanbul blev det, för att där hade vi tillgång till bostad.
Hans pappa och halva syskonskaran hade flyttat dit medans jag var i sverige.
Den 29 november tog vi våra väskor på den 20 timmar långa bussresan till Istanbul.
Hej då, Diyarbakir. Skönt att lämna det huset. Den gröna vidriga färgen. Överallt.

Vi kom fram till ett soligt och stort Istanbul.
STORT.. ofattbart att det finns så stora städer...!
Vi begav oss av till ambassaden.. eller rättare sagt Konsulatet.
Där fick vi blanketter att fylla i..
och en lista på vad för papper, dokument som behövs i ansökan för uppehållstillståndet.
Mitt personbevis. Mmm... Mitt personbevis och ett pass som är giltligt i 3 år.
Ja det var ju inga problem. Trodde vi.
Jag fick personbevisen skickade till Istanbul.
Men inte kom de fram. Vad är det för fel på detta land???
Varför kommer inte breven fram som skickas till mig??

Vi åkte till konsulatet för att få prata med någon där..,
- Nej, ni får vänta på er tur i kön.
Vi väntade å väntade.. 3 timmar.. Nä, vi åker hem å försöker en annan dag.
Samma sak nästa gång. Och även nästa gång. Och gången efter det.
Vi fick rådet, av en annan som stod i kön, att ställa oss i kön redan under natten.
Men hallå.. min man jobbar alla nätter. När ska vi kunna göra det?

Vi gav upp. Jag skulle fixa personbevis när jag kom hem till sverige och skicka ner sen.
Ja ha. Nu skulle vi istället jaga pengar till min biljett hem.
Lättare sagt än gjort.
Jag fick till slut biljettpengar av min pappa.
Vi köpte biljetten, flyget går den 20 mars 2008,
och kom på en sak.. Mitt visum hade ju gått ut...!
Skulle det ge mig problem på flygplatsen?
Så då gick vi till polisstationen och frågade.
Det bästa är att förlänga, om jag skulle vilja komma tillbaka till Turkiet i framtiden.
Vi fick ett litet kort där det stod allt vi behövde för min ansökan.
Så vi flyttade fram min hemresa 2 veckor, eftersom ansökan skulle ta en vecka.
Jag hade 2 dagar till mitt flyg hem den dagen.

Vi fixade allt. Nya foton på både mig och min man.
Papper som visade att vi var gifta här.
Nu var det bråttom. Vi kom dit med allt som behövdes.
Men... vi hade inga 2500 svenska kronor som behövdes!!
Åhh.. vad ska vi nu göra??
Ska vi avboka mitt flyg och förlänga mitt visum,
eller ska jag ta flyget hem och bli "portad" från Turkiet..
Vi tänkte på det en vecka. Nej, vi skiter i det. Jag åker.
Magen börjar ju bli stor. Då ska man ha läkarintyg för att få flyga.
Vi kanske ska skaffa det, för att vara på säkra sidan..

Vi sprang till sjukhusen, försökte få dem att fatta vad vi behövde.
Vi fick en tid, 3 dagar senare skulle vi komma tillbaka.
När vi kom dit så hade vi ingen tid. Hm.. mycket märkligt.
Då pratade vi med mannen som bokat tiden åt oss.
Men nää.. Man undrar ju vad de får för utbildning och information egentligen.
Mannen frågade om ultraljudet skulle vara för min man eller för mig..!!
Men hallååååååå... Ser min man gravid ut?
Ser han ut som om han behöver en graviditetsrapportför att få flyga???

Upprörda och arga gick vi ifrån sjukhuset, utan ultraljud, utan rapport.
Äsch, vi chansar på att det går bra på flygplatsen.
Jag hade tagit reda på, att det finns inga riktiga risker med att flyga när man är gravid.
Om man nu inte haft blödningar eller andra komplikationer under graviditeten.
Men jag har inte haft några som helst problem. Mår såååå bra.
Det är mest flygbolagens policy att ha flygförbud efter vecka 32.
Bara för att det finns risk för födsel i planet.

Men vi chansade. Kom till flygplatsen den 3 april. Allt gick bra.
De tittade konstigt på min magen och frågade i vilken månad jag var i.
- I 6:e månaden, svarade jag.
(man ska ha läkarintyg från 7:e månaden)
Mmm.. ja de gick på det. Nu var allt grönt. Jag skulle åka hem nu.

Lyckan varade tills jag kom till pass kontrollen.
- Jag kan inte släppa igenom dig. Du måste gå till pass-polisen.
Men va i hela friden nu då. Jag har ju inte tid med detta. Planet lyfter om 45 minuter!!
Ja ja.. vi sprang dit, så gott det går att springa med gravid mage, stod i kö,
fick papper, sprang till nästa ställe och fick betala 400 kronor för det,
sprang tillbaka till polisen.
Ja ha.. där lyfte planet!! SUCK PUST å STÖN...! Vad gör vi nu då??
Nu har jag missat planet och inga mer pengar har jag till ny biljett..

Allt kändes grymt hopplöst nu.
Jag måste till sverige snart, för att slippa föda i Turkiet.
Ingen av oss ville det. Vårt barn skulle födas i sverige. Punkt slut.
Men vi har ju inga pengar till en ny biljett.
En ny biljett skulle kosta ca 400 ytl ( ca 2000 sek )
Efter nån vecka sa hans pappa att han kunde hjälpa mig att komma hem.
Jag blev ju givetvis överlycklig, nu fanns det en chans i alla fall.
Efter ytterligare nån vecka fick vi pengarna.... 150 ytl.
Oj då.. det fattades en hel del.. det var inga 400 där inte.. Men jag hade lite på mitt konto.
Min man lånade lite av sina vänner. Som han måste betala tillbaka mycket snart.
Så hittade vi en billig biljett till Köpenhamn. Från en annan flygplats i Istanbul.
Åhh.. kanon, den tar vi! 270 ytl.

Det skulle vi ju åxå få ångra.
När vi kom dit den 30 april blev vi skickade till passpolisen igen.
Chocken kom direkt. De ville ha 3000 svenska kronor!För samma papper som den andra flygplatsen bara krävde 400 för..!!
Vi avbokade biljetten och fick bara tillbaka 1/3 av biljettkostnaden.
Varför har vi sån otur?
För att Gud testar vårt tålamod...?

Min man började tappa sin tro. Han sa att det inte finns nån Gud.
Att han hatar Gud, för all otur han har. För alla motgångar.
Men jag vet hur stark tro han har på Gud. Han älskar sin Gud och sin religion.Så det var svårt för mig att höra honom säga såna starka ord.
Jag fick honom till slut att tänka om. Tro på Gud igen.
Men det var väl egentligen Gud själv som ledde honom tillbaka. Alhamdulillah.
Han är så tacksam att han har mig när hans tro blir svag.
Jag är den ende som verkligen förstår honom. Den ende som verkligen känner honom.
Hans familj vet inte hälften av vad jag vet om honom och hans känslor inombords.

Ibland kan även jag svikta i min tro.
Jag kan tänka, är allt värt det...?
Familjen som inte kan acceptera att jag valt, helt frivilligt, att bli muslim.
En religion som min familj länge och väl tagit avstånd ifrån,
en religion som dem bara avskyr. Som de verkligen hatar, ända in i ryggmärgen...
Jag förstör ju mitt liv. Blir förtryckt av min man. Hunsad. Tänk på barnen...!
Allt prat bakom min rygg. Alla pratar om mig, men ingen pratar MED mig om det.
Mina vänner har samma åsikter om islam och muslimer, fast de har i alla fall accepterat att Jag valt det.
Jag är ju jag, även om jag har hittat min tro på Gud genom Islam, genom Allah.

Jag stärker min tro genom bön, genom att läsa Koranen,
genom alla muslimska systrar på diverse forum...!
Alhamdullillah att ni finns, annars hade min väg till islam varit mycket längre..!
Jag blir även stärkt i min tro av att lyssna på Sami Yusuf.
Hans röst ger mig rysningar i hela kroppen.
Jag känner i mitt hjärta att Allah leder mig rätt.
Att det är den enda raka vägen till ett evigt liv i Paradiset.

Allah är så god mot mig. Varje bön jag ber, blir besvarad.
Jag blir så rörd av det att jag fäller tårar av tacksamhet.
Även nu, i skrivandets stund.
Jag tror Gud ger en vad man ber om,
om man bara har en stark uppriktig ärlig och sann önskan om det man ber om.
Jag har bett till Gud miljoner gånger innan i mitt liv.
Aldrig någonsin har jag blivit bönhörd. Aldrig har det blivit som jag velat.
Inte förens jag fann Islam. Sedan dess har alla mina böner blivit besvarade enligt min önskan.
Jag är sååå tacksam för att jag funnit Allah. Att han har lett mig rätt, att jag hittat hem.

Men....
Nu hade vi ju lite pengar kvar till en ny biljett.., men det fattades ändå ganska mycket.
Vi kunde ju inte fråga min pappa igen.
Vi kunde inte fråga hans pappa igen.
Jag bad. Låt mig få komma till sverige och föda vårt barn. Låt mig få komma hem. NU.
Som en skänk från ovan, fick jag låna 1000 kr av en nära vän.
Ännu en bön som blivit hörd. Tack Allah.
Efter lite skrammel från min mans vänner fick vi ihop till en ny biljett.
10 maj från Istanbul. Den tar vi.
Sista chansen för mig att åka hem till sverige.
Går inte detta, så får jag stanna tills efter förlossningen.
Det skulle innebära nytt pass till mig,
pappersarbete-pass-visum för att bäbis ska kunna åka med mig hem till sverige.
Vad vet vi vad som skulle behövas...
Nej, det skulle bli såå mycket mer krångel om jag var tvungen att stanna.

Så.. den 10 maj.. efter allt krångel.. kom vi åter till Atatürk flygplats.
Vi kom dit i god tid, för att ha tid till nya problem och nytt krångel.
Vi började med att gå till pass-polisen.
Mannen i luckan tittade på min biljett, tittade i mitt pass. Letade i en låda.
- Ni har papper här, sen tidigare, som ni redan betalt för. Så ni behöver inte betala igen.
Så jag fick mina papper och vi gick lugnt å stilla därifrån.
Men frågorna i huvudet snurrade på för fullt..
Va?? Vad är nu detta? Har lyckan äntligen vänt?! Ska det inte vara något krångel nu?
Vänta lite..! Jag har inte checkat in bagaget ännu!! Än finns det tid för krångel - med min mage!
Men vi kom till incheckningen. Inte en fråga om min graviditet.
Inte ens konstiga blickar. Ingenting.
Hm.. Detta var ju enkelt...!
Men När skulle problemen komma?
Eller var det färdigt nu. Var jag verkligen på väg hem till sverige?

Av all tacksamhet för att vi inte fick problem denna gången,
kom tanken om att jag nu lämnar min man för sista gången.
Jag lämnar hela hans familj för sista gången.
Dem skulle jag aldrig få träffa igen. Aldrig.
Jag skulle ju aldrig mer få komma tillbaka till Turkiet.
Nästa gång jag träffar min man blir på Arlanda flygplats, här i Sverige.
Nästa gång har vi blivit en till i familjen Bozkurt.
Min mans första barn.. som han missar förlossningen på.

Jag stod länge i kön till pass-kontrollen.
Tittade på min man, där han stod och såg knäckt ut.
Att se honom dölja sin smärta och sina tårar över att jag lämnar honom gör så ont i mig.
Det var svårt för mig att vara stark, att inte fälla några tårar. De forsade ner på kinderna.
Men det är ju inte för alltid. Bara tills han fått uppehållstillståndet här i Sverige.

Har vi klarat av tiden fram tills idag, så klarar vi ju lite till.
Med tanke på alla gånger vi gett upp allt, även tanken på en framtid tillsammans.
Min man blev ju nästan bortgift julen 2006, då trodde jag att jag skulle förlora honom för alltid.
Hans pappa hade "hittat" en flicka som skulle passa honom perfekt.
På den tiden kunde hans pappa inte acceptera att han skulle gifta sig med en utlänning.
Jaa.. Jag var utlänningen. Jag var "blatten". (ursäkta uttrycket, om ni tar illa vid er, förlåt).
Hur skulle mitt hjärta klara av en sån sak? Hur skulle han kunna leva med en annan kvinna?
VI älskade ju varandra. VI ville leva tillsammans.
Det löste sig efter en låång tid av oro, panik och ångest.
Min man gick hem till flickans föräldrar, pratade med pappan
och tackade Nej till giftemålet med hans dotter.
Det accepterades och senare gifte sig dottern med en annan man.
Nu står vi här. 2 år senare. Gifta, islamiskt och på papper. Med ett barn på väg.
Kan livet bli bättre?
Nej.. jag har allt jag kan önska mig nu.
Vad mer finns det att önska?

hrm.. tillbaka till pass-kontrollen...
Jag kom fram till luckan.
Mannen tittade i mitt pass. Kollade på papper.
- Nä, jag kan inte släppa genom dig här.
Panik utbröts i mitt huvud. Inte nu igen. Inte en gång till.
- Du får gå till den andra pass-kontrollen lite längre bort där, så pekade han..
Åh.. tack.. skönt.. det var inte värre än så...!
Men min man fick lite ångest när han såg att jag vände och kom tillbaka till honom.
Han fick ju samma tankar som jag fått.
Så vi skrattade lite åt det. Att det inte var värre än så.. Bara byta pass-kontroll.

På den kontrollen var det inga problem.
Jag gick igenom kontrollen för sista gången.
Vemodigt att lämna Turkiet.
Lämna min man. Lämna familjen Bozkurt för alltid.
Men hemma i sverige väntade ju mina barn på att jag skulle komma hem.
Underbart att få träffa dem igen...! De har verkligen längtat efter sin mamma.
Även jag har mått skit dåligt över att jag lämnat dem så länge.
Men aldrig mer. Aldrig lämnar jag dem längre än 1 vecka. Aldrig.

Jag kom hem till sverige. Åh det var skönt att vara hemma.
Visst saknade jag min man, men nu skulle jag få fart på Skatteverket med att uppdatera mitt personbevis.
Jag lämnade in vigselbeviset. Väntade, Allt kopierades. Underskrifter.
Färdigt.
Bekräftelse kommer med posten när det är färdigt.
11 dagar senare, den 2 juni, kom bekräftelsen.

*****Ändrat för säkerhetsskull******* Mod

Jag har svårt att tro att detta är sant. Verkligheten. Är det verkligen jag..?
Kanske drömmer jag bara. Eller..?

Jag slängde mig på telefonen, ringde Skatteupplysningen,
bad om att få Personbevis som skulle användas till att söka om uppehållstillstånd..
Ja tack, de skulle skicka dem.
Jag väntade en vecka, fick dem.. Men.. aj då.. inte på engelska, bara svenska. 1 exemplar.
Slängde mig på telefonen igen.
Förklarade tydligt att jag måste ha 4 engelska exemplar!
Åhh.. mer väntande. Men där kom dem. Aj aj aj.. inga stämplar, inga underskrifter.
Slängde mig en tredje gång på luren och var övertydlig.
Jag behöver 4 exemplar Personbevis på Engelska med stämplar och underskrifter.
Som min man ska ha i sin ansökan om svenskt uppehållstillstånd.
Dessa papper ska jag skicka ner till Turkiet sen.
Väntade igen.. Bara några dagar.
Perfekta. Allt som det ska vara. Hoppas jag.
Jag har nu skickat iväg 2 exemplar till familjen i Diyarbakir och 2 till familjen i Istanbul.
För att vara säker på att åtminstånde ETT brev ska komma fram.
Jag litar inte ett dugg på Posten i Turkiet. Inte brev som skickas dit.
Alla brev jag skickat hem till Sverige har ju kommit fram. Vad jag vet.

Så nu står jag här.
Gravid i vecka 38. Beräknat till den 28 juni.
Men jag går nog över tiden, som jag gjorde med mina andra två troll.

Lycklig. Otroligt tacksam över allt Allah välsignat mig med.
Vad mer kan man begära? Vad mer finns det att önska sig?
Det ända som återstår nu är.. min man.
Att det tar tid för Migrationsverket att fatta beslut sen,
det är vi medvetna om.
Men jag väntar. Jag väntar gärna en evighet på min man.
Han är värd varje väntande sekund. Han är mitt allt.

[N_N83 Profil]

MashaAllah du uttrycker dig och skriver väldigt bra kära syster.
Tack för att du delade med dig av dina upplevelser,och jag kan bara önska dig och din familj en välsignad och ljus framtid tillsammans.Önskar er allt gott fi dunya wal akhira,och må Gud fortsätta stärka din imaan.

mvh/din syster N.

[Tahiri Faqeer]

[Khadim Jamil Profil Webbplats]

[Bozkurt07 Profil]

Tack snälla systrar å bröder!
Kanske inshallah dyker det upp en bok i framtiden...??
Man vet aldrig, men det hade varit för mig, en stoor ära att få ge ut en bok, eller liknande.

[N_N83 Profil]

[Fredsagent Profil]

[Bozkurt07 Profil]

Tack snälla ni för allt!
Vår son är verkligen ett välsignat mirakel för oss!
Han föddes den 1 juli

[Khadim Jamil Profil Webbplats]

[Gullan Profil]

MYCKET intressant läsning. Fick mog både att skratta och gråta. Du har författartalanger.
Jag gick igenom samma sak med min man, han var tvungen att åka tillbaka till sitt hemland och söka uppehållstillstånd. Men nu är han är. Hur långt har ni kommit i er process?