Att ta avstånd från majoritetssamhället och även från den egna familjen när man blir muslim verkar vara en vanlig reaktion. Asma bint Abu Bakr, radiya Allahu 'anhuma, vägrade t.ex. att släppa in sin mor och att ta emot presenter från henne förrän hon frågat Profeten, salla Allah aleihi wa sallam, om lov. När han fick höra det uppmande han henne att vara vändlig mot sin mor.
Vi har alltså en 'naturlig' reaktion och ett profetiskt påbud som står i strid med varandra. Jag har träffat många konveriter som klagat över att de varit för bryska mot sina familjer i början och som nu inser att den bild av Islam som de då förmedlade till sina familjer har förstört deras syn på Islam.
Problemet verkar vara att många konveriter inte får någon vägledning i dessa frågor, eller att de får vägledning men väljer att strunta i den.
De som inte får vägledning umågs ofta med unga muslimer som är misstänksamma mot alla auktoriteter och som därför väljer att lyda sin inre vrede hellre än muslimer med religiös kunskap och livserfarenhet, och då är det inte konstigt att det blir fel.
De som väljer att strunta i vägledningen lider många gånger av en slags konvertithybris. De tror att bara för att Allah väglett dem till Islam så innebär de att allt de gör är rätt, de känner sig lite som den utvalda individen (judarna trodde att de var det utvalda folket, men i dagens individuella samhälle har man inget behov av ett folk. Varför vara del av ett utvalt folk när man lika gärna kan bli världsmästare på egen hand?) En person som lider av denna sjukdom går ofta en av två öden till mötes. 1 bränner ut sig (en så kallad salafi burnout) och lämnar religionen eller slutar praktisera. 2 Blir ödmjukare när han/hon inser att han inte var en ofelbar världsmästare.
Vi har ett stort ansvar att se till att nypraktiserande muslimer såväl som konvertiter inte leds vilse av sig själva eller av andra vilseledda muslimer. Vi måste göra vad vi kan för att de ska leva efter de profetiska anvisningarna.Statistik: Postat av Abbe — lör maj 13, 2006 10:57
]]>