]]>
Jag förstår dig så väl kära syster... Mer än vad jag vill dela med mig av på detta forum som vem som helst kan läsa i..
Jag kan ju säga såhär, jag har personlig erfarenhet utav mycket utav det du skriver, och mer därtill, fast det är inte min mamma då. Personen har samma problem med självförnekelse osv, h*n är sjuk och går inte att resonera med.
Du får försöka att bara svälja det tror jag, om hon inte vill tala ut. Efter vad jag läst verkar din mamma vara en "energitjuv", vilket är jobbigt för hennes omgivning. Du kommer bara själv att må dåligt utav att fundera ut varför hon gjort som hon har, kanske vore samtalsterapi vara bra om du inte har en riktigt god väninna som jag har
? Försök att sköta ditt med barnen och allt därikring, och gör bara din "plikt" och var trevlig mot henne och så. Inga direkta råd, men jag tänker på dig syster!
Statistik: Postat av Umm Yûsuf — sön jan 25, 2009 15:51
]]>
]]>
Jag kan inte sätta mig in i hur svårt du har haft det med din mamma, subhanAllah! Jag har inget svar på din fråga, men jag vill i alla fall skriva så att du ser att någon har läst, jag skall göra du'a för dig inshaAllah.
Försök att ringa henne nån gång ibland och ge henne något när hon fyller kanske, jag tror inte man behöver ha en jättenära kontakt om man själv inte mår bra utav det..
Statistik: Postat av Umm Yûsuf — sön jan 25, 2009 13:05
]]>
min"mor" som det heter e för mig ingen mor. en som kallar sig mor som ett av dem första felen hon gjorde var att lämna mig ensam i sin lägenhet i tre hela dagar och nätter då jag bara var 1 och 1 halvt år gammal. utan mat osv. varför?? jo hon skulle ut o dansa med sina vänninor. denne ene vänninan anmälde henne och socialen tog mig och jag uppfostrades hos min mormors syster. första felet var det. nu e jag snart 27 och rebarns mamma själv och under hela mitt liv har min "mor" fortsatt med dessa dumma och för mig helt sjuka saker att göra. hon har aldrig tagit hand om mig jag är tack gode gud hennes enda barn ocg konstigt nog har jag klarat mig bättre än jag trodde jag har funnit mitt livs kärlek islam och jag har en underbar man och tre underbara barn men min fråga e får jag i islam vända ryggen till henne, absolut inte ha henne i mitt liv ? min mor som uppfostrade mig sa många gånger senast för en månad sen att det måste vara något i hennes hjärna som inte står rätt till och jag håller med. som mamma kan jag inte ens tänka mig att lämna mitt barn ensam. jag har fått gå hos psykolog många gånger i mitt änsålänge korta liv pga henne hon håller fortfarande på med samma förnedrande saker som när jag var barn. min man säger att hur dålig din förälder är så ska du ändå vara bra mot henne. hon e inte muslim hon tror inte på gud och hon har inte "lidigt" med att ta hand om mig som jag gör med mina barn måste jag då ha henne i mitt liv. mycket tacksam för nåt svar. möjligen nåt citat från koranen om det e möjligt
Statistik: Postat av mimi82 — sön jan 25, 2009 11:46
]]>
]]>
]]>
]]>
]]>
]]>